Butiken

Balla bara inte ur nu

Du släpper greppet om den kalla bänken och reser dig upp. Samtidigt växer sig fraset av snökristaller som sakta gnider sig mot skidans undersida, allt starkare. Solen lyser fram mellan det melerade molntäcket och fartvinden ökar upp mot en fart >>>

AV | AFFÄRSPSYKOLOG JAN BLOMSTRÖM


Du släpper greppet om den kalla bänken och reser dig upp. Samtidigt växer sig fraset av snökristaller som sakta gnider sig mot skidans undersida, allt starkare. Solen lyser fram mellan det melerade molntäcket och fartvinden ökar upp mot en fart du vet snart kommer att göra dina ögon tårfyllda. Ditt fokus är fundamentalt och kroppen gör sig redo för en prestation som strider mot alla inbyggda principer. Det är nu det gäller. Det här åket i skidhoppsbacken kräver att du presterar på max av din förmåga, men det är värt det. Åket vara helt avgörande för resten av din karriär. Precis då sprakar det till i ditt headset och din tränares röst letar sig fram och säger att du aldrig kommer att klara ditt hopp, att ansatsen är fel och landningstekniken du tränat på inte fungerar. Kanten för avhopp närmar sig och mitt i språnget är du i obalans. Redan i luften känner du att landningen inte kommer sluta väl, dessutom på tok för tidigt. Kraschen är oundviklig.

Anledningen till att jag bjuder in din till den här upplevelsen, är att jag många gånger blir så frustrerad över att det beskriver vardagen för många chefer som jag möter i mitt jobb som affärspsykolog. Jag tänker på alla tuffa utmaningar många chefer får att rulla igång, med sin egen ledning i ryggen. Men vad händer när medarbetare knorrar, facken knackar på dörren, ekonomin svajar när man satsar sig ur återvändsgränden eller när politiken eller ägarna börjar ställa frågor. Har man väl skickat iväg sina chefer nerför skidhoppsbacken, då finns inget annat val än att stå kvar och peppa ända in till den sista rörelsen avstannat. När chefen i backen darrar och tappar tron, behöver de höra sin egen lednings peppande röst eka över anläggningen. Då ballar man bara inte ur!

Det gör mig så ont att se dessa drivna chefer och ledare göra precis allt i dessa utmanande uppdrag. Chefer som precis när snökristallerna börjat vina under skidorna och uthoppet närmar sig i rasande fart, tvingas möta sin egen lednings tvivel, osäkerhet och darr i manschetten. En tajming som i det närmaste är att lika med att lossa på skidbindningarna. Det kan inte bli annat än en katastrof. När väl man beslutat om strategin och rullat igång åtgärderna ska utvärderingar och korrigeringar ske på förutbestämda tillfällen och arenor. Annars gäller det att stå kvar vid sin plan. Att mitt i brinnande hopp, undvika att börja ompröva och ifrågasätta strategin. Just du finns bara att tro på den. Efter hoppet kan man justera upplägget inför nästa hopp, men det är i det närmaste en ren dödssynd att svaja när bollen väl är i rullning. 

Så ett budskap till alla er i ledande position som skickar ut era chefer att prestera i skidhoppbacken, ballar bara inte ur nu! Det är ju ni vi ska sätta världsrekord!


Är du chefen som ballat ur, eller kanske stått kvar? Är du chefen som står på skidorna mitt i backen? Eller är du medarbetaren som står i underbackens folkhav och bevittnar skådespelet? Hur går dina tankar kring det här?

JavaScript seem to be disabled in your browser.

You must have JavaScript enabled in your browser to utilize the functionality of this website.