Butiken

Reflektion om ledarskap

”Jag har svårt att föreställa mig dig som politiker, men tror du skulle passa väldigt bra som klosterföretåndare”, sa en god vän och garvade. Jag fattade att hen tycker att jag är så samförståndsinriktad, att det knappt går att ta plats i politiken. Hen har delvis rätt. Under alla mina år som politisk ledare var jag >>>

AV | GÄSTBLOGGARE ANN BESKOW

Det är min stora glädje att få presentera bloggens första gästbloggare, nämligen ingen mindre än Ann Beskow. Ann som varit aktiv politiker på tunga poster inom såväl kommunal som regional nivå, men också inom EU-politiken. // Jan Blomström


”Jag har svårt att föreställa mig dig som politiker, men tror du skulle passa väldigt bra som klosterföretåndare”, sa en god vän och garvade. Jag fattade att hen tycker att jag är så samförståndsinriktad, att det knappt går att ta plats i politiken. Hen har delvis rätt. Under alla mina år som politisk ledare var jag inriktad mot samförstånd. Min övertygelse är att man kommer långt med det. Särskilt om politiska majoriteter växlar ofta, kan man skapa en långsiktighet i tillvaron genom samförstånd. Jag gillade att samarbeta över gränser. Ibland lyckades det riktigt bra. Men det var tuffa år och ibland hade det varit skönt att dra sig tillbaka till en klosterliknande miljö.

Men jag hade också en stark och orubblig sida som min vän inte känner till. 

Under mina aktiva år som politisk ledare fick jag höra bakom ryggen att jag sågs som en ”chefsätare”, dvs. en som gillar att sparka chefer. De hade både rätt och fel. Fel såtillvida att jag aldrig njöt av att i förtid avsluta ett ledarskap. Tvärtom brottades jag mycket med utmaningen att synliggöra chefers svåra och utsatta arbetssituation. Jag tyckte genuint illa om när jag fick se att chefer ena dagen kunde höjas till skyarna och andra dagen få sparken. Det kändes definitivt inte mänskligt och var inte något jag ville befatta mig med.

För mig var det viktigt att utarbeta program och policys som säkrade ledarnas arbetssituation. Jag ville synliggöra förväntningar och se till att cheferna fick ledarstöd och återkoppling, att de fick nya chanser och kanske framförallt att det skulle vara möjligt att kliva av ett chefskap om man inte var lämplig, utan att det skulle vara katastrof.

Men något jag inte tolererade var chefer som fick verka på en arbetsplats år in och år ut och missköta sina uppgifter. Flera gånger fick jag ”överta” sådana problem. Jag tillsattes på ordförandeposter där alla sedan länge vetat att det fanns en oduglig chef. Men ingen hade vågat eller orkat samla sig och vidta åtgärder. En chefs tillkortakommande genomsyrar en hel verksamhet. Om chefen inte fyller sitt arbetsledaransvar i samklang med den personal som finns, blir det en sjuk arbetsplats. Det kan bero på chefens bristande kompetens eller lust, men också på att förutsättningarna är omöjliga. När alla kände till vad det urusla arbetsklimatet berodde på, men det bara fortsatte att pågå, då vaknade min styrka och beslutsamhet.  Allt för många människor påverkades negativt, både medarbetare och brukare/kunder. Då måste den ingripa som hade det ledande ansvaret. Det slutade flera gånger med att chefen måste lämna.

Jag lämnade yrkesliv och förtroendeuppdrag för tio år sedan. Men jag ser samma saker idag som jag såg då för tio år sedan, även tjugo och trettio år sedan. Jag känner förtvivlan över att detta verkar vara en bestående varböld i arbetslivet. Jag ser ledare som inte klarar sin uppgift. Ledare som gör så att medarbetare bränner ut sig. Ledare som omöjliggör för andra att leverera maximalt för dem man är till för. Samtidigt ser jag överordnade ledningspersoner som inte vågar ta tag i frågan på ett kompetent och humant sätt.

Jag ser också lärare som med bristande kompetens och lust för sin arbetsuppgift, dödar små barns medfödda lust att lära. Det är en katastrof för barnen och för deras föräldrar. Lärare är också en form av ledare. Och läraren har en rektor som har en skolchef. Varför får vissa katastrofer bara fortgå?

Men allt är inte dystert. Idag finns en uttalad förståelse för ledarskapet betydelse och det finns mycket kompetent stöd och vägledning att få. Dessutom är personlig utveckling något som ofta ses som lockande och självklart, vilket det absolut inte gjorde när jag klev in i arbetslivet första gången i slutet av sextiotalet. Den utvecklingen är bra.

Så om svenskt arbetsliv finns det hopp. Däremot ser jag med förtvivlan på en del av världens ledare som tar plats på den globala politiska arena. Jag ser ledare där narcissismen slagit över och knut på sig själv, där eftertänksamhet och reflektion är obefintligt, moral för länge sedan bleknat bort och mänskliga rättigheter på sin höjd är några ord på ett papper.  Det gör mig genuint mörkrädd.

JavaScript seem to be disabled in your browser.

You must have JavaScript enabled in your browser to utilize the functionality of this website.